Hämeen keikka 1992

Ruotsalaisesta näkökulmasta

ryhmäkuva hoppulapieni lastbil1_p reo_pieni.jpg lastbil4_p lastbil2_p lastbil3_p

En doft av vadmal

Text och bild: Eric Björklund (Lastbilen Nr 9/92)

Det är nästan en självklarhet attveteranlastbilsföreningens medlemmar kör sina veteranbilar i samtida kläder där stövelbyxor, flanellskjorta och skärmmössa är ett måste. För säkerhets skull medföljde under resan också en finsk armélotta i uniform från den tid då den finske sldatens och lottans namn flög över världen.

(LASTBILEN, Finland)

Sceneriet är den tavastländska landsbygden i strålande försommarsol. Kolonnen av veteranbilar rullar fram på slingrande vägar, körda av män i vadmal och skärmmössa. Vid vägkanten står offa någon äldre, som ivrigt pekar mot bilarna och förklarar för sina barn eller barnbarn om hur det var förr i världen. De två helglediga finska lastbilsförarna möts på ortens restaurang. Och redan innan de hunnit beställa börjar de berätta om sina äventyr bakom ratten. När förrätten är aväten blir deras berättelser allt mer innehållsriks h hfirhara även vid intill-liggande bord. Under varmrätten kör de sina bilar fortare och fortare under allt svårare omständigheter och säkerhetsmarginalerna minskar takt med innehållet i vinflaskan Framme vid efterrätten lurar katastrofen bakom varje upplevelse i de båda förarnas yrkesliv.

Vid kaffet med avec är en av förarna i sin berättelse på väg utför Finlands brantaste och längsta backe, som avslutas med en skarp kurva. Däcken är blankslitna och hastigheten är uppe i 100 kilometer i timmen. Vägbanan är spegelblank av is! Då stiger hovmästaren fram till de båda förarnas bord och säger att nu vågar han inte passivt av vakta hur det ska gå i slutet av den branta backen, varpå han Iyfter saltkaret och strör ut dess innehåll över de båda lastbilsförarnas bord. Hoppas att du klarar kurvan nu, säger hovmästaren och lämnar bordet. Det här är en av de favorithis-torier som berättas när medlemmarna i Finlands veteranlastbils-förening är samlade till så kallat rally. Klubbmedlemmarna med sina
veteranlastbilar har den här gången strålat samman från hela Finland till Tammerfors, där det finska akeriförbundet samtidigt håller sin årliga kongress.

Kunnig och entusiastisk ordförande i veteranlastbilsföreningen är Veikko "Wexi" Hoppula. Till vardags är han ansvarig för den finska järnvägens landsvägsfordon. Munstycket till cigaretten uppfyller även det kravet på veteranskap. En av grundförutsättningarna för att få det trevligt är att göra saker pa enkelt sätt Ett bra exempel pa detta är denna paus i rallyt på en helt vanlig vägkrog i närheten av Tammerfors. Medlemmarna i veteranlastbilsföreningen har hyrt en dragspelare från orten och delta-garna kan mitt på blanka eftermid-dagen ta sig en svängom, utan att övriga gäster ens tar notis om händelsen. Denna Reo Speed Wagon från 1935 är unik från många utgångspunkter. Bland annat deltog detta ekipage i Petsamotrafiken 1940-41.Motorn är 6-cylindrig pa 4,39 liter, som utvecklar 83 hästkrafter vid 2 800 varv/min. Lastförmågan är 7 200 kg. Ägare är Olavi Sallinen Kangasala.

För aff roa sig

Medlemmarna i veteranlastbilsföreningen har avsatt flera dagar för denna sammankomst. I början är det upp emot 40 lastbilar av olika fabrikat och års-modell som finns med vid arrangemanget. Fyra dagar senare har antalet deltagare och fordon minskat något. Ett enda motiv konstituerar deras sammankomst, nämligen önskan att med hjälp av fordon och minnen fran förr koppla av från dagens elände och för att roa sig. Det betyder att samvaron medlemmarna emellan är viktigare än att hela tiden fila och putsa på bilarna. Bilarna är bara medlet för att uppna målet med sammankomsten - gemenskap med likasinnade. Ett av inslagen i den flera dagar langa sammankomsten är föreningens årsmöte. Till mötet har LASTBlLENs medarbetare inbjudits för att, som det står i programmet, hålla högtidstalet. Ämnet för anförandet har mycket finsk anknytning, nämligen tillkomsten av boken Petsamotrafiken. Vid årsmötet diskuteras också löftet från den finska staten att göra två kilometer av den gamla Ishavsvägen, på vilken Petsamotrafiken gick, till museiväg. Vid detta vägavsnitt i närheten av Ivalo i nordligaste Finland, planeras en finsk/svensk minnesstenför att hedra dem som deltog i Petsamotrafiken. Årsmötet diskuterar utformningen av stenen och hur arbetet ska drivas vidare mot ett förverkliqande.

Noga med klädseln

Efter några dagar i Tammerfors är det dags att genomföra ett par dagars rally i det vackra tavastländska landskapet. Aven den här dagen har de flesta av föreningens medlem-mar skrudat sig i den förarklädsel som närmast var ett obligatorium förr i tiden. I den klädseln uppträder sedan förenings medlemmarna antingen de kör och mekar sina veteranbilar eller några dagar senare deltar i finafesten med den finske kommunikations-ministern och övrig samlad grädde från kommunikationsfinland. Klädseln består högst upp av en skärmmössa prydd med nagot pampigt märke som visar organisationstillhörigheten.

Närmast överkroppen bärs en kraglös flanellskjorta vars armar alltid är uppkavlade till strax under armbågen. Utanpå skjortan bärs en tidlös kraftig kavaj. Byxorna, som ska hållas uppe av hängslen breda som en kommunalpamp, kallas för stövelbyxor.

Enkelt beskrivet finns allt tyg koncentrerat upptill, medan benen under knät smiter åt för att få plats innanför de knähöga läderstövlarna. Helst ska sulan pa stöveln vara fäst med pligg.

Putar i kavajen

Ett okunnigt öga har lite svårt att slita blicken från den tydliga utbuktningen på ena sidan av kavajens överdel och i jämnhöjd med innerfickan. När förarna samlas på morgonen klappar de upprepade gånger på utbuktningen för att förvissa sig om att det som döljs inte glömts. Planboken eller börsen är det inte för den finns i bakfickan.

Plötsligt ger utbuktningen if rån sig ett bekant Ijud och föraren knäpper upp kavajen och halar fram sin mobiltelefon av senaste snitt. Lika överraskande är det första gangen när den gamla väskan som förarna bär på öppnas och fram plockas den senaste japanska videotekniken.

Nämn det och det fanns där

Efter det att den långa raden av veteranbilar gjort en sväng genom centrala Tammerfors bär det iväg ut på landet. Försommarsolen står redan högt pa den molnfria himlen. Nämn något som tillhör detta försommarsceneri på den finska landsbygden - det finns där.
Vägen är stundtals kuperad som de senaste årens konjunkturkurva och så smal att mittlinjen inte fått plats. Riktigt tidsenligt blir det när bilarna rullarfram på smal grusväg med tillhörande potthål. LASTBlLENs medarbetare färdas mestadels i en Volvobuss från tidigt 50-tal. Det väcker minnen till liv. Dels att föräldrarna förbjöd sonen at förverkliga sin barndoms yrkes dröm om att få bli busskonduktör Dels väcks minnet om hur det pc den tiden var att färdas till jobbet Bussens lugna framfart och stän diga uppehåll för att ta ombor ytterligare förvärvsarbetande hade en lugnande och avstres sande inverkan på passagerar na. Energin och tempohöjninger kunde därför sparas till jobbet. I dag är det oftast tvärtom, åt minstone i storstädernas neurotiserade morgontrafik. Framme pc jobbet pustar föraren ut efter da gens värsta pärs.Citroenen T45 från 1941 behöver ses över en smula i en paus och Antti Prusi, till vänster och Raimo Kuortti blickar in i motorn. Lägg märke ti~ kylaremblemet som är en replik av det märke som prydde fordonen Petsamotrafiken i början av 40-talet.

1 042 kommuninvanare

Veteranbilsrallyt gör ett av sina många uppehåll i en av Finlands minsta kommuner. Vid dagen för besöket uppgick befolkningen till 1 042. Siffran far tillmätas stor trovärdighet eftersom den lämnas i kommunens representationsbyggnad, som samtidigt är församlingshem. Från väggarnas svart-vita foton blickar prästerskapet ned på oss som intar kokmalet kaffe med vetebullar, snyggt upplagda på silverbrickor.

Ett av de äldsta fordonen i rallyt var denna Chevrolet Capitol Truck 2155 från 1928. Motorn är 4-cylindrig på 2,8 liter
och lastför-mågan är 3 400 kilo.
Agare är Olavi Sallinen, Kangasala.
Till de lite yngre fordonen hörde denna läckra Studebaker M-16 från 1952.
Motorn är 6-cylindrig på 3,8 liter
och utvecklar 84 hästkrafter vid 3 400 varv/min.
Lastförmåga 6 600 kg.

Ägare är Antti Prusi, Kanqasala.
Med på veteranbilsrallyt var också denna Volvo B615 från l954.
Bussenharen 6-cylindrig motor på 6,7
1iter och motorstyrkan är 115 hästkrafter.
Ägare är Antti Kaura, Kauhajoki.

Glatt vinkande

Färden går vidare under två dagar. An var karavanen drar fram står människor och vinkar från vägkanten. En av de manga åskådarna hamnade dock i visst bryderi när han kom utrusande urstrandbastun med en mycket liten handduk framför sig och som inte räckte till för att knytas runt midjan. Den maste hållas uppe med händerna. Båda händerna. Att i den situationen samtidigt vinka till oss förbipasserande var ett mästerverk i pietet.

17 topplockspackningar

Ett av inslagen i veteranlastbilsföreningens rally var fragesport, ofta med fordonsanknytning. Vad sägs exempelvis om den fråga som bestod i att märkesbestämma 17 upphängda topplockspackningar. Topplocken härrörde från fordon som tillverkats de senaste 50 åren. En av deltagarna i rallyt kunde märkesbestämma 14 av de 17 cackninqarna!

Mobilia

Slutpunkten för hela rallyt var invigningen av Mobilia - ett nytt och enastående vägtrafikmuseum i Kangasala några mil utanför Tammerfors. I vägtrafikmuseet finns förutom fordon också föremål och dokument, som anknyter till bilism och vägtrafikens historia. Som specialiteter kan nämnas Finlands äldsta bil, Georges Richard av årsmodell 1898, en Mercedes taxi av årsmodell 1899, en Adler från 1911 samt trägas- och militärfordon . Under innevarande år visas specialutställningen "Start med vev - vägtrafiken i uppbyggnad av Finlands självständighet".

Bättre förr

Det är möjligt att det är åldern som börjar slå in, men det kändes vemodigt att efter fyra dagar tillsammans med de gamla bilarna och vadmalsdoften, sätta sig på ett jetplan och återvända till den verklighet som präglas av frågan om hur Sverige ska harmonisera sig till den nya europa-marknaden . Jag som just hade harmoniserat mig med barndomen och börjat bli övertygad om att det nog ändå var bättre förr.